ÄNTLIGEN har Andreas åkt ut ur idol! att Daniel åkte förra veckan är ju bara sjukt, och var nädtan rädd att någon annan än andreas skulle åka ut idag också, men det gjorde de inte! det blir 2 tjejer i finalen för första gången nånsin i Idol! COOOOOLT! <3 

jaa... faaan! när amanda sjöng hallelujah var jag nära till tårar... fan, det är en av mina favoritlåtar, och hon sjöng den så JÄVLA bra... Hallelujah-moment säger jag bara. och hon fick stående ovationer, alla i juryn var helt mållösa... ja, makalöst helt enkelt! <3<3<3

så, amanda och marie i final rockar, de är båda grymt duktiga, och det kommer bli coolt att se. :D jag hade ju som sagt helst velat se daniel tillsammans med amanda i finalen, men marie är ju faktiskt också jävligt duktig! 

det kommer bli naaaajs iaf! <3 löööööv...

:D  

jaa... tisdagen var väl som vilken vanlig tisdag som helst, gympa på morgonen, sen matte, sen lunch, och sist contemporary... vi boxades på gympan, eller, lite iaf :P det var kul... :D sen fick vi tillbaka matteproven... och ja, det är väl inget att vara stolt över precis... fick ett G, bara ett poäng över gränsen... men det var ingen som fick mer än G iaf så.. jag skyller allt på läraren! men man får väl vara glad att man inte fick IG iaf... :P

jaa... nu är min syster framme i indien, i värmen, och jag sitter hemma och fryser som in i helvete! jag får såna konstiga rysningar hela tiden, kanske ska bli sjuk lr nåt... 

åh! har väääärsta sovmorgonen imorn, börjar inte förrän 2, och vi ska bara vara på nationalmuseet (där vi har varit typ tusen ggr redan, men de drar dit oss gång på gång iaf) så det blir naaajs! får äntligen sova ut för en gångs skull, och har inga större läxor... känns skönt! 

aja... gonatt på er! 

Hejsan hoppsan på er allihopa! :D

idag har varit en flummig dag, jag har inte alls varit helt klar i huvudet, och det bådar aldrig gott...
åkte till skolan, hade svenska... var ganska normal (förutom några oskyldiga fnissningar här och där)... sedan hade vi lunch, och det var då allt började gå åt pipsvängen... jaa, köpte lite bröd och grejer på konsum, och gick upp till skolan igen... sen satt jag och var lite småflummig under hela luchen, och sedan hade vi engelskaprov, var inte speciellt svårt, och sen kunde jag börja flumma igen... och då hade vi rast, ochdet varmersom en lunchtimme än den riktiga lunchen... vi hade typ 2 timmar på oss innan kultur och idehistorian började, så vi satte oss i cafeterian (jag, amanda, anna, jennifer & mei-see) och mei-see och anna hade tidigare börjat rita på ett stort papper, bara kladdat lite, och då tänkte vi att vi skulle hänka på... så där satt vi, i cafeterian, och klottrade de mest bisarra och flummiga grejer, och jag bara satt och typ asflabbade hela tiden... (även om jag skulle förklara vad jag skrattade åt skulle ingen förstå, man måste ha varit där för att verkligen fatta det roliga i det...) men iaf... det var askul... sen vardet kultur och idehistora, och vi hade ett litet förhör i början avlektionen, no biggy, mensen var vi alla flummungar så utmattade att vi typ halvsov resten av lektionen... jaa... det var goda tider det... imorn är det gympa som första lektion, och sen får vi som sagt typ tusen ggr tillbaka våra mattepov... hoppas, hoppas det gick bra... annars är jag dödens! :P aja...

här är en bild från flummeriet, typ den roligaste nånsin... det är robert wells, ritad av jennifer, skrattad åt av mig, amanda, anna och kanske lite mei-see... men mest mig och amanda... asså, asflabbar bara jag ser den nu till och med! :D XD

Hur medelsvensson & mellanmjölk är du?

[x] Ditt efternamn slutar på -son
[ ] Du känner någon som har samma förnamn som du
[ ] Du känner någon (utanför din släkt) som har samma efternamn som du
[ ] I din familj är ni 2 barn
[ ] Du bor i villa
[ ] Du bor i en tätort
[x] Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla
[ ] Dina föräldrar har gift sig
[x] Din mamma är yngre än din pappa
[ ] Din pappa heter Lars
[ ] Din mamma heter Anna
[ ] Din familj har en Volvo
[x] Din familj har en silvergrå eller röd bil
[x] Du har tillgång till Internet hemma
[x] Du har egen mobiltelefon
[x] Du har ett eget rum
[x] Du har varit utomlands minst 2 gånger
[ ] Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna
[x] Du har varit i Grekland
[x] Du har varit på Öland minst 2 gånger
[ ] Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger
[ ] Din familj har en husvagn
[ ] Ingen av dina föräldrar röker
[x] Din pappa är lite lätt överviktig
[ ] Du idrottar flera dagar i veckan
[x] Du har husdjur
[x] Du får månadspeng
[x] De flesta i din familj är blåögda
[ ] Du äter Mc Donalds-mat/pizza/tacos varje vecka
[ ] Du följer Melodifestivalen

14 medelsvenssonpoäng för mig... :P

Hejsan hoppsan!

igårkväll ställde jag klockan på 06.15, så att jag skulle kunna snooza till 07.00 och vakna pigg och glad. istället vaknade jag 07.30, vilket betydde att jag bara hade en kvar på mig att göra mig i ordning och gå hemifrån. där sprack den perfekta planen. jag åt ingen frukost, slängde på mig kläderna, borstade tänderna, packade väskan och sprang... men som tur var så hann jag ju och kom i tid iaf, jag brukar lyckas med det även i de mest stressiga situationer... :P

första lektionen var svenska, där vi diskuterade boken vi hade läst, vad som hände i slutet, karaktärenas utveckling, m.m.... smått roande. sedan bar det av till den jobbigaste lektionen av dem alla (estetisk orientering), på grund av vår jätteirriterande lärare, som heter irene och pratar i slow motion, upprepar allt typ 4000 gånger och vet typ inte alls vad hon håller på med. vår senaste uppgift är att vi ska skriva haikudikter, vilket jag skulle anse som en mkt roligare uppgift om vi hade haft en annan lärare... eftersom min styvpappa skriver många haikudikter så vet jag redan vad det handlar om, och vet hur man skagöra för att skriva en bra haiku, på grund av att jag alltid måste läsa och kommentera de han själv har skrivit. jag har i alla fall skrivit 2 stycken nu... :D 
sedan fick vi gå på lunch, vilket var väldigt skönt eftersom jag hade hunnit bli jättehungrig redan efter första lektionen eftersom jag inte hade nåt i magen... fast jag köpte bara en macka och en läsk, men jag krymper, så jag blev mätt på det iaf... (freaky) men iaf... sista lektionen för dagen var Practical art, då vi skulle redovisa snabbt för en uppgift vi hade gjort (att måla på väggarna i skolan, vilket var askul! vi har typ den snyggaste väggen av dem alla :D) och sedan fick vi papper om en ny uppgift, och blev indelade i grupper och så... sedan fick vi gå hem tidigare (eller jag gick hem för min grupp hade ingenting att göra just då) ... 

nu sitterjag vid datorn och har lite småtråkigt, ska kolla på idol klockan 8 och sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra... :P hoppas nåt roligt händer i helgen, och attjag inte bara sitter hemma och slappar... troligtvis åker jag till stan med storasyster nån dag och tittar på present till lillasyster... :)

aja...ha det bra! :D



BTW, här är den snygga väggen jag och mitt team har målat... :P nice eller vad? :D

Den här berättelsen skrev jag i ettan på gymnasiet när vi fick i uppgift attskriva egna noveller... läs och kommentera... :D

Det är tidig morgon, väldigt tidig. Väckarklockan har ringt fem gånger redan, var tionde minut, och Ali har tryckt på snooze-knappen varje gång. Nu ringer den igen, och den här gången vaknar han. "Fan också, jävla skit!"

Klockan står på 05.45, han har försovit sig, igen. Han sätter sig upp med ett ryck och springer rakt in i köket. Hinner han äta frukost? Nej, han får stanna på Starbucks någonstans på vägen.

Han sätter på sig sina jobbkläder, plockar med sig plånboken och mobilen, och går iväg.

I rask takt går han på de gråa trottoarerna i New Yorks mitt, The Big Apple, som det också kallas. Men till skillnad från många andra, som tycker att staden är stor och fascinerande, så är Ali bara trött på den, jävligt trött!

Och överallt runtomkring honom står de höga byggnaderna, ståtliga och stabila, och det känns som om de stirrar på honom, ser ner på honom, precis som alla andra...

Det var inte långt till garaget, men det var lika jobbigt att gå dit varje dag i alla fall. För vägen till garaget var vägen till hans helvete, det helvete han måste leva i varje dag för att överleva livet i den stora världen. Garaget ligger nära vattnet och båtarna, som tutar för avgång redan nu. Egentligen skulle han bara vilja hoppa på en av dem och se vart den leder honom, kanske till en ny stad, ett nytt jobb, eller vem vet, kanske till och med en blivande hustru. Men det har han inte råd med att göra, han måste tjäna pengar, och de pengar han tjänar går till hyra och mat... Dessutom så var de flesta båtarna egentligen bara sightseeingbåtar, de åkte inte längre än till frihetsgudinnan och tillbaka.

Nej, Ali hade inte mycket pengar i sina fickor, han kunde inte ha fått ett sämre kontrakt, hans lilla lägenhet är verkligen inte av finaste slaget, men den kostar ändå lika mycket som en modern takvåning med havsutsikt och vacker inredning. Alis lägenhet har ingen av de där sakerna, men när han väl hade varit så dum och hyrt den, orkade han inte börja leta efter någon annanstans att bo, han har ju i alla fall ingen familj att försörja...

Framme vid garaget börjar han leta efter bilen, han brukar alltid ställa den på samma plats, eftersom han inte har ett så bra minne, men just den här natten hade hans plats redan varit upptagen. Och nu kom han inte ihåg vart den stod någonstans. Typiskt, tänkte han, nu kommer jag vara ännu mer sent ute.

Gatorna kommer att vara proppfyllda med bilar när han är klar att ge sig av.

Kunder brukade det inte vara så svårt att få, men att hinna plocka upp dem i tid, det var en helt annan sak.

Han springer runt som en galning och letar, först på första våningen, sedan på andra, sedan tredje, fjärde, och femte, och tillslut, en lång timme senare, på femtonde våningen, hittar han den, inklämd mellan en minibuss och en Porsche. Hur i helvete ska han klara det här? Bilarna står så nära varandra att det knappt finns plats för honom att öppna dörren. Det kommer inte att gå, han blir tvungen att krypa in genom bakluckan, om han inte vill repa sönder den perfekta Porschen.

När han väl har kommit in i bilen och satt sig i förarsätet, startar han bilen. Han backar sakta ut, så rakt som möjligt för att inte repa någon bil, varken sin egen eller någon annans. det klarar han av, med mycket ansträngning och koncentration, och för första gången på väldigt länge är han stolt över sig själv... Det blir en lång och snirklig väg ner till gatan igen.

"beep, beep, beep..." låter det när hans andra körning visas på displayen i bilen:

                                   Namn: Stanuschka Slovich

                                    Plats: Yellow Street 102

                                           Tid: 09.10

Den här körningen borde han hinna med, Yellow street ligger bara 5 kvarter ifrån gatan han befinner sig på just nu.

Han slänger en blick på klockan, 08.50. han har långt tid på sig, så han står kvar ett tag till och dricker upp sitt kaffe, och klockan 08.56 åker han iväg. Det går bra, snabbt, han kommer definitivt att hinna. Med ett kvarter kvar stannar han vid ett rödljus. Det är många bilar framför honom, men rödljusen brukar inte ta så långt tid på sig att bli gröna igen, så det är ingenting han oroar sig särskilt för. Det är fortfarande 7 minuter kvar till han ska plocka upp sin kund, han kanske till och med kommer tidigare än vad han behöver.

Som han hade trott så ändrar ljusen snabbt färg och bilarna börjar åka. Men han kommer inte framåt, bilen framför honom står alldeles stilla. "Rör på dig, för fan!" skriker han med irritation i rösten, men självklart kan föraren framför inte höra honom. Ali tutar på bilen i 2 minuter i sträck, men den står fortfarande lika stilla. Bilar bakom Ali börjar också tuta, på honom, de tror att det är han som stoppar upp trafiken. "Käften, era dumma jävlar!" skriker han bak mot de andra bilarna, och fortsätter tuta på bilen framför. När den fortfarande står stilla så blir Ali tvungen att kliva ur sin bil, och se vad som står på egentligen. Han går fram till bilrutan på andra bilen och tittar in, föraren sover. Han knackar på rutan. "Hallå! Vakna, sömntuta, du blockerar ju trafiken!" Men den andra föraren sover så djupt att han inte kan höra ett ord av vad någon säger. Ali blir jättefrustrerad. Hur ska han hinna om det står en bil och blockerar vägen för honom? Och det finns ingen chans att han skulle klara att köra runt, vägarna är alldeles för trafikerade. Så vad ska han göra? Allting hade ju gått så bra ett tag, han skulle ha vetat att någonting sådant här skulle hända. Aldrig fick han ha en enda dag då allting, eller i alla fall nästan allting, gick bra.

I ren vrede sparkar han till den stillastående bilen. I det ögonblicket rycker föraren till lite. När Ali ser detta blir han lättad, och fortsätter att sparka, tills föraren i den andra bilen vaknar upp med ännu ett ryck. "Yes, Jag klarade det!" skriker han och hoppar högt i luften. En gammal dam som kommer gåendes på trottoaren bredvid tittar snett på honom och går sedan iväg igen.

"Vad håller du på med din jävel?!" Ryter den nyvakna föraren samtidigt som han kliver ur bilen. "det har ju blivit en buckla på min bil!" Nu inser Ali vad han har gjort och står helt stilla. "Oj..." är det enda han kan få ur sig. "Oj? Är det det enda du kan säga när du har bucklat min bil? oj?!" Nu får Ali tillbaka sina krafter igen och blir sitt gamla vanliga jag. "Nej, det är det inte! Faktiskt så har jag jävligt mycket att säga till dig! Du blockerade... blockerar vägen, och det enda jag kunde göra för att få dig att vakna var att få dig jävligt irriterad, för att visa hur jävla irriterad jag var själv, så irriterad som jag fortfarande är eftersom din bil inte har rört på sig än! Så nu kan väl du bara ta dina jävla kommentarer, sätta dig i bilen, och åka iväg, så att vi andra, som har bråttom, kan få köra härifrån!" "Jävla dåre..." mumlar mannen och sätter sig i bilen och kör iväg.

Ali sätter sig i sin bil och kör iväg han med. Han slänger en hastig blick på klockan igen, 09.20. Han orkar inte ens tänka på hur försenad han kommer att bli. Han åker så snabbt han kan och till sin stora lättnad så finns inga fler rödljus på vägen. Han kommer fram till Yellow Street 102 tre minuter senare. Och på gatan utanför huset står en medelålders kvinna och stirrar irriterat på honom när han kommer där i bilen. Han stannar och öppnar bagageluckan för att lägga in kvinnans väskor, men hon insisterar på att ha dem med sig i baksätet. "Det är dyra väschkor, de får inte bli förschtörda! Jag vill cha dem med mig i bachksätet, säger hon, och varför är du så schen?!" "Det var någon som somnade i bilen framför mig, vid ett rödljus." "Jaha, var det allt? Om du schka komma femton minuter förschent så måschte du cha en bättre förklaring! Jag kommer att bli schen till middagen." "Jag är väldigt ledsen frun, men jag kunde inget göra." säger Ali och försöker att låta så vänlig som möjligt, någonting som kanske inte är hans stora specialitet. Och så undrar han tyst för sig själv vem som egentligen går på middag mitt på morgonen...

Kvinnan mumlar någonting irriterat på ett språk som inte Ali förstår, men han tror att det är ryska. De sätter sig i bilen, han i förarsätet och kvinnan i baksätet med sina kära "väschkor".

Bilresan som egentligen bara är 20 minuter lång känns mycket längre, kvinnan bara babblar och babblar, om hur avskyvärda hon tycker att taxichaufförer är och att de aldrig kommer i tid. Och hela tiden blir Ali tvungen att bara nicka och hålla med, annars kanske hon kräver att få betala mindre, eftersom han betedde sig så illa mot henne, och det hade han verkligen inte råd med, varken att förlora pengarna själv, eller att hans chef fick se hur lite han hade tjänat ihop. För han kunde absolut inte förlora jobbet vid 35 års ålder bara för att han var för uppkäftig mot sina kunder. Inte för att han gillade sitt arbete särskilt mycket, men det var svårt att hitta jobb nuförtiden, och ännu svårare när man hade blivit anklagad för att ha haft ett "häftigt temperament" på senaste jobbet. Men snart var de framme i alla fall, och kvinnan gick äntligen ur bilen. Hon bar ut alla sina saker själv, bara ifall att.

Ali känner sig lättad, men ändå väldigt stressad, han har bara hunnit med två körningar och de var inte ens långa. Han måste nog jobba över idag igen.

Resten av dagen gick ganska okej, om man inte räknar med alla jobbiga kunder han har hämtat upp och alla saker som har hänt mellan körningarna. Nu är han väldigt trött. Klockan börjar närma sig 8 på kvällen, och egentligen orkar han inte köra mer, men han måste ändå, i alla fall ett tag till...

Han är på väg till sin sista körning för dagen, en kvinna som heter Caroline Smith och hennes två barn. Han ska hämta upp dem på en gata i rikemanskvarteren, lite utanför staden, avskilt från alla trafikerade gator och med stora dyra villor överallt.

När han åker förbi de stora husen så börjar han drömma, om hur det skulle vara att ha riktigt mycket pengar, och kunna göra vad man ville. Då skulle han nog antagligen köpa en sådan här stor villa och bo ute på landet, långt bort från staden, kanske ha en egen båt som han skulle åka omkring i, resa jorden runt, se lite andra platser än New Yorks gator och leva livet helt enkelt. Men han hejdar sig själv i sina tankar, det är inte bra för honom att tänka så mycket på hur det skulle kunna vara, det gör honom bara deprimerad. Så de tankarna försvinner snabbt ut ur huvudet igen.

Han kör upp till ett väldigt stort hus, nog det finaste av de han har sett hittills, det huset där han ska hämta upp sina kunder. Barnen väntar redan utanför dörren, på mamman som stressar med att få allting klart inne i huset, släcka alla lampor och låsa dörren, samtidigt som hon håller koll så att inte hennes barn springer ut på vägen. Snart kommer de alla fram till taxin, finklädda och redo att åka. De har inga större väskor med sig, och Ali behöver inte lägga någonting i bakluckan. Istället håller han upp dörren åt kvinnan och hennes små barn. Någonting som han nästan aldrig gör annars.

De sätter sig i bilen. Ali startar bilen och tittar i backspegeln för att backa ut. Kvinnan är väldigt vacker, och barnen bedårande. Det är sådana saker som Ali nästan aldrig lägger märke till hos kunder, men i just det här fallet gjorde han det. Hela resan var den mest underbara tiden i Alis liv, han har aldrig förr träffat någon så snäll och som bryr sig så mycket om sina barn som den här kvinnan, Caroline, gjorde. Så fort han fick chansen tittade han i backspegeln, och han lyssnade till allt hon sa, till honom, och även till sina barn. Han var fascinerad av henne. Barnen var glada och skrattade mest hela tiden. De skojade med sin mamma som skrattade hon med, hon var inte ett dugg trött på barnlekar. Barnen berättade att de hette Lucas och Amanda, och att deras mamma hette Caroline. Fast det hade Ali förstått för länge sedan, eftersom han hade lyssnat så noga på det de hade sagt hela resan. De frågade honom en massa saker, om vad han hette, vart han bodde, och allt mellan himmel och jord, och för en gångs skull så svarade han med glädje på alla deras frågor, han kunde inte få nog av deras skrattande och deras leende ansikten.

De 30 minuter det tog för honom att köra dem till teatern var de bästa 30 minuterna i hela hans liv, han ville inte att de skulle ta slut, någonsin. Han var själv helt chockad över hur han hade förändrats på så kort tid, från att ha varit trött och lättirriterad så var han nu glad och uppiggad. Han visste inte riktigt om han bara inbillade sig det, men han tyckte att det kändes som om hon tittade på honom hon också, när han inte såg på, och hon pratade mer med honom som person än vad alla hans andra kunder tillsammans hade gjort under hela hans tid som taxichaufför.

När de var framme och den lilla familjen skulle lämna honom, så gav Ali kvinnan sitt telefonnummer, och sa att om hon någonsin behövde en taxi, så var det bara att ringa. Hon log och tackade. Sedan öppnade Ali deras dörr och de klev ur och gick in på teatern.

När Ali körde iväg från platsen så var känslorna blandade. Han visste inte riktigt vad han skulle tänka eller känna, han visste inte ens om han var samma person som han hade varit en timme tidigare, han visste ingenting längre, det var som att allting hade suddats ut för att berättelsen skulle skrivas om igen, berättelsen om ett nytt liv, en ny människa.

Han visste inte om det som hade hänt var bra eller dåligt, det kändes så bra, men när han kommer hem igen kanske allt blir som vanligt igen och då skulle det att kännas dåligt och hela hans liv skulle bli som vanligt igen. Han ville inte låta det hända, han gillade den nya Ali mer än den gamla.

Allting blev inte som vanligt, det blev det aldrig, tvärtom, allting blev helt annorlunda än hur det hade varit förut. Varje dag gick som en dans, han kom alltid ihåg exakt vart han hade ställt bilen natten innan, det blev inte en massa problem hela tiden, och de problem han stötte på klarade han av snabbt och effektivt. Vresiga kunder var inget problem längre, hans nya attityd till livet gjorde att han inte ens behövde ha några arga kunder, eftersom han lyckades att få nästan alla omkring honom på bra humör. Han var som en helt ny människa. Caroline ringde många gånger, och efter ett tag så ringde hon inte bara för att hon behövde en taxi, utan för att prata. När de hade pratat ett flertal gånger på telefonen så bestämde de sig för att träffas. De hade roligt tillsammans, de pratade och skrattade. Vare sig de var ute på en fin restaurang, hemma hos henne, eller hemma hos honom, så hade de alltid lika roligt. Han funkade bra tillsammans med barnen också, de älskade honom, de tyckte att han var rolig, det hade nog ingen annan tyckt någon gång förut. Svordomarna, elakheten och irritationen var helt borta, istället hade han lärt sig om hur man har riktigt trevligt, och roligt. De passade bra tillsammans, och han passade precis in i deras lilla familj.

Veckorna gick, och Ali och Caroline blev bara mer och mer förälskade. De umgicks hela tiden. För det mesta var han hemma hos henne, och eftersom han praktiskt taget redan där så bestämde de sig för att han skulle flytta in. Han var lyckligare än någonsin förr.

De satt i en hyrd flyttbil för att åka hem till Alis lägenhet för att hämta de sista av hans saker. Alla var där, Ali satt i förarsätet, brevid honom satt Caroline, och barnen satt i baksätet, fastspända och klara att åka. Ali satte nyckeln i låset och tittade bak på barnen med ett leende. Sedan körde de iväg. "Jag är så lycklig över det här, oss..." sa Caroline och tittade på Ali. "Jag också. Du anar inte hur glad jag är att jag tog den där sista körningen..." svarade han henne. "Jag älskar dig." Sa hon och kysste honom på kinden. I det ögonblicket hördes ett förfärligt tjut, och det svartnade för ögonen på honom.

"Hallå? Herrn? Är du vaken?..." Ali öppnar ögonen och ser bara suddiga silhuetter som springer fram och tillbaka i regnet med vagnar av något slag och skriker till varandra. Han ser sig omkring och kommer plötsligt ihåg vad som har hänt. Han letar med blicken efter Caroline och barnen, men han kan inte se dem. "Caroline! Lucas! Amanda!" skriker han förtvivlat. "barnen mår bra." Säger ambulansmannen som står brevid honom. "vad menar du med barnen mår bra? Hur mår Caroline? Vart är de någonstans, jag vill träffa dem!"

"jag är hemskt ledsen, herrn..." då förstår han, "Barnen mår bra"... "barnen mår bra", inte Caroline. Han lägger ansiktet mot marken och börjar gråta.

En vecka senare är begravningen. Han kommer dit själv, helt svartklädd och apatisk. Ända sedan hon dog har han inte jobbat. Han har bara suttit i huset och gråtit, klandrat sig själv för det som hände. Han skulle ha sett till så att hon också hade bältet på sig, han skulle ha haft koll. Precis som han hade i taxibilen, han höll koll så att allting var som det skulle. Han skulle ha gjort det nu också, inte bara på barnen, utan även Caroline. Han kunde inte förstå att det hade hänt. Allting som någonsin varit bra med hans liv hade plötsligt bara slitits ifrån honom. Caroline dog i kraschen, och när han försökte få vårdnaden om barnen så togs dem ifrån honom, mot både hans och deras vilja, på grund av hans "ostabila läge". Nu bodde de hos sina morföräldrar, som numera hatade honom. De tyckte att det var hans fel. Och han höll med dem. Han skulle ha haft koll... han skulle ha tittat på vägen. Om han bara hade tittat på vägen så hade han sett långtradaren, och då skulle han ha kunnat bromsa innan det var för sent. Men det gjorde han inte.

Begravningen var fin, men han kunde inte uppskatta det fina i den. Han kunde inte sluta tänka på henne. Hon kunde ha levt nu. Hon kunde ha levt, och de kunde ha suttit i huset nu och spelat spel tillsammans, skrattat och varit glada. Istället var han på en begravning, bland en massa människor som han knappt kände, och bara hade träffat några gånger, och som, många av dem, fullständigt avskydde honom. De hade avskytt honom redan från början. Så fort de fick veta att han var utländsk började de avsky honom. Han kunde inte förstå hur så bra människor som Caroline och hennes barn hade kunnat komma från en så hemsk familj. Han såg Lucas och Amanda stå längst framme vid kistan och gråta brevid sina stortjutande morföräldrar. När han stod där och tittade på dem så tittade Lucas tillbaka, mötte honom med blicken. Ali kunde känna sorgen, men han visste att barnen aldrig skulle klandra honom för det som hände.

Efter begravningen åkte han till huset och hämtade de saker som han hade hunnit lämna där innan de bestämde sig för att flytta ihop. Han grät. Han grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Och när han hade samlat på sig det sista åkte han hem till sin lägenhet igen.

Han klarade inte av att vara någonstans där hon hade varit med honom. det var jobbigt att vara i lägenheten, och alla andra ställen i New York också. Lägenheten var praktiskt taget redan såld, men han hade fått tillåtelse av hyresvärden att stanna så länge han ville, och om han ville ha tillbaka lägenheten igen så var det bara att säga till. Han hade inte bestämt sig än... Han lade sig i sin säng tidigt på eftermiddagen den dagen och gick inte upp en enda gång. Efter ett flertal timmar somnade han.

Morgonen därpå packade han sina väskor, lämnade över lägenhetsnyckeln till hyresvärden och stack ner till hamnen. Caroline hade förändrat honom, och även om hon nu inte längre levde så var han en annan person. Hon hade lärt honom vad kärlek var, och visat honom att livet inte alltid var skit. Hon hade velat att han hade gjort någonting bättre med sitt liv, så han följde sina instinkter. "vart vill du åka, herrn?" frågade kvinnan i biljettluckan. "det spelar ingen roll, ge mig en biljett till nästa båt bara." "så det spelar ingen som helst roll vart den åker någonstans?" han tänkte ett tag innan han svarade. "jo förresten, någonstans långt bort från frihetsgudinnan."

Det här är min senaste skapelse... skrev den typ förra veckan... den är knäpp, men hoppas att ni förstår den i alla fall...

We went out for a walk, my black umbrella and I, on a cold October night,

We had to clear our head from the thoughts that had come to us out of fright.

We had seen many things that night; we had seen them very clear,

Things that might to you seem strange, but to us were very near.

We were not afraid to be seen, since we were not able to,

Nobody would ever see us, not him, not her, maybe not even you.

If you would have seen us, though, we would have startled you by our look,

If you would have come near us, you wouldn't have known all the stupid chances that you took.

Yes, we are crazy, that I can tell,

But we were not so from the beginning, it was made out of the smell.

I will tell you about it soon, but not really yet,

First my black umbrella and I will have to tell you where, when and how this story is set.

It began like most days in our life, we woke up, we opened the door, and we went for a walk.

We didn't bring our voice, because we knew they wouldn't talk.

We met them like most mornings at this time,

In the building down the block, where we had, not long ago, committed our crime.

I, for one, was not really that involved in the killing itself,

I mostly helped to hide our victims and put them on the shelf...

Well, not really on the shelf at all, I just placed them all around,

I put them down so carefully, just so they wouldn't make a sound.

There were five of them, our victims, all together,

Some of them heavy, and one light as a feather.

We liked them all for different reasons; we knew them very well,

It's all about them, really, the story I'm going to tell.

Well, first there was O'Neill, the man with the cat,

He would sit, smoking cigars in his apartment, always wearing his worn out hat.

He would feed the cat, let it sleep, and pet it too,

Until it walked into the hall, and shred his favourite shoe.

Then, first he would ignore it, but very soon tire,

And take the cat, up in his hands, and put it in the fire.

There also was Monique; she was the pretty girl,

She was the only girl in town, who could make your neck hairs curl.

She loved to go out on long dates; she loved to make boys laugh,

She was the boss of a big company, and she slept with all men in her staff.

Monique was very special, we like that girl the most,

If it was here right now, we would be glad to meet her ghost.

Delilah and Maurice were the cutest couple in town,

She would bring him back up, whenever he was down.

We saw them every day, and we were jealous of their love,

We wanted to have it too, all of the above.

The last one of the bunch was Emily, the small,

She was not that young really, no, really, not at all.

More like an old-timer she was, almost 95 years old,

And she actually is nice; don't trust whatever else you have been told.

Now, you may wonder, why all these would end up dead,

Well, then you are just stupid, haven't you listened what we've said?

We felt bad for the cat, so we gave it its revenge,

And Monique was far too gorgeous to bee seen; we sat her on the bench.

Delilah and Maurice were too happy for this life,

They made us both be jealous, so we put in them a knife.

Poor old Emily we liked, and did not kill ourselves, she died of age,

But nobody ever found her; so we took her, all out of rage.

These people are now our friends, and we've kept them for quite some time,

We didn't want to feel the smell, so we froze them down and sprayed the building with lime.

Although, this day when we went to see them, the smell had come back again,

A fuse had broken, and they had melted then.

So now we're back to the smell, which we were going to tell you about,

It reeked so bad, that it smelled worse than rotten brussel sprout.

Many people felt it, I'm sure,

But none of them ever came to the door.

This is because we were there,

And they couldn't see us, we were invisible, they had made that very clear.

They were too afraid to talk to us; they thought we were strange,

Before we would cry about it, tears and moaning would range.

But now we have gone past that, we don't cry any longer,

As they say, and it is true, that don't kill you, makes you stronger.

Now we didn't care about the smell, we let the bodies lie,

We went away from there, never came back, hoping the other people in town would also die.

We had a good time with our favourite five, that's true,

Okej... so it begins.

Här kommer jag att lägga upp alla mina berättelser... (lr i alla fall de jag själv tycker är värda att läsas...) så om ni är sugna på lite läsning, läs på! och kommentera gärna efteråt... jag vill ha all sorts kritik, bra som dålig! :D