Racing heart in a pool of mud,

Beating hard to succeed,

But nothing happens,

It's stuck in a moment of truth,

To find out what is real, what is not, and to feel.

Feeling foolish to know the truth when the truth comes,

Running towards you,

With the speed of ten thousand gazelles being chased by cheetahs,

But still moving in slow-motion.

Finding the time to think about the time,

You had but still not,

When you get to know the truth,

When the truth hurts,

And you know every dream will be destroyed because of this moment,

This moment of truth,

You stand hopeless and numb.

Feeling that you have nothing to feel,

Yet you feel so much,

In this moment alone,

And you pray for the clouds to come crashing down,

So that you don't have to feel,

So that you won't have to deal with what's coming.

What's running towards you,

With the speed of ten thousand gazelles being chased by cheetahs,

But still moving in slow-motion.

As is your heart,

Preparing to stop beating,

Your chest filled with water,

Lounges are choking,

Choking and dying,

Slowly but faster than ever,

And you,

Stand hopeless and numb.

Numb by the thought of living on,

After this,

What is left?

All your feelings break out,

Combine,

In the form of a pool of mud,

Filling faster and faster,

Till it's up to your neck,

Getting closer to death,

While still living,

And death would be sweeter,

Than life at this time,

When you know what is waiting for you is misery, and misery alone.

A way back from this,

At this point,

Seems non-existent.

Fully existing is not an option while being hit,

Cause not existing will make the pain much lighter.

When you know you'll get struck,

By what's running towards you,

With the speed of ten thousand gazelles being chased by cheetahs,

But still moving in slow-motion.

To be able to tell the truth,

All feelings exposed,

In the pool of mud that just stole your last breath for the sake of your own living...

ja, skriver ju mest på engelska när jag får välja själv... så, det får ni stå ut med, inte för att ni behövde läsa den, men... antar att ni redan gjort det nu lr? :P

aa... borde sova snart. är bara så jävla kul att skriva när man är riktigt på G liksom... haha.
jag är knäpp.

Ja... nu är jag klar med min engelskanovell... och här är den:


He woke up that morning because of the fact that he could really tell that it was morning. He could see a light, which was strange, since all the windows had been blocked a long time ago. You see, he is not really used to seeing the morning light anymore. But this morning, strangely, that was what woke him. He sat up in the room and looked around him to locate where the light had come from, and that was when he noticed that the door was open. He did not need any more time to think about what he was about to do, he just stood up and ran away from there, through the lit up corridor, and the shabby living room, and then out through the front door. He did not see the scarred man anywhere near him, so he just kept on running. He ran and ran through the big but very compact forest, and didn't stop until he had to catch his breath.

He stopped, and looked around him to see if the scarred man was there, but he wasn't, at least not in his sight. Now he felt secure to walk calmly, instead of running. So he walked, and looked at all the things around him, the trees, the flowers and the rocks on the ground. When the forest started to thin out a little, he looked up at the sky. His eyes were almost blinded by the strong light from the sun. Since he had lived in total darkness a long time now, he reacted almost like a mole coming out of the ground for the first time. He saw nothing. His eyes had started to get used to the darkness, but were no longer used to being in the light. He had to sit down. He rubbed his eyes and blinked, and tried to see if he could notice any shape or movement, but he couldn't. After a while he started to use his hands, to feel things on the ground, and tried to move forward using nothing but his sense of smell, hearing and touch. He did not do very well, and that was why it was good that his eyes were starting to see again. Slow and sure he started to see shapes, and soon he had gotten his sight back, almost fully, and now he could start walking again. He stood up, started to walk, and decided that he would not look up at the sun again any time soon...

He kept walking until he reached a meadow, where he stopped for a minute. He had to take a moment to feel the freedom, just take it all in. he used his nose to take a deep breath, feel the smell of liberation; liberation from the years of captivity, being kept by the scarred man in that small, shabby room. He had stopped counting the days a long time ago, about the same time his beard had grown down to the same length as the position of his lower ribs. By that time he had come up to two years, four months, two weeks and a day. And by that time, the scarred man had started to block the windows, one at a time every day, until the room was pitch black. You couldn't even make out any silhouettes, everything was in total darkness. Until the day the scarred man had gotten bored.

                                                   *                    *                    *

He laid down on the meadow, and put his hands in the grass that was spring fresh to feel how it felt to touch it. He let his fingers go through it time after time, and felt happier than he had ever done since the day he got captured. He laid there for a while, and then he had to continue walking again; he did have a destination to get to.

                                                   *                    *                    *

His family was probably waiting for him still, he thought, or at least that was what he wanted to think. They had always been such a loving family, and he had been a loving husband and father. He wanted to believe they would never forget him, and that they would wait for him as long as it took, but deep down inside, he knew that that was just a silly dream. But now when he was on his way back home, he hoped that they hadn't forgotten about him, that when he reached the doorstep and opened the door, there they would be, waiting for him, and welcoming him home again. The vision of them standing there at the door was what kept him going.

                                                   *                    *                    *

He saw one lonely flower in the middle of the big meadow, and went over to pick it up. He bended over, till it looked like his spine was going to snap, and moved his bony arm towards the tiny, blue flower. Then with a small twitch he broke the stalk, and picked it up so that he could smell it. For something so tiny, it had a strong smell, he thought for himself, and then put it in his pocket. He got a kind of a rush, got a little dizzy, blinked his eyes and put his arms out for balance. The dizziness didn't last that long, and he could keep moving.

                                                   *                    *                    *

He had never really seen the scarred man close enough to have recognized his looks; all he had noticed was the scars. They appeared everywhere on his body, they looked like they must have come from something very agonizing, but you couldn't really tell what it was. They had said nothing to each other, well; of course he had begged him for mercy a couple of times, but he had never answered, or ever said anything to him. He had completely no idea about why the scarred man had taken him in the first place. He was never the one to say or do anything bad to anyone else. In fact, he was a good man, wouldn't do anything to hurt anyone. He wanted everyone to feel good, just like he did, and tried to make people feel better by greeting them on the street, or helping them when in need. The thought that anyone would have anything against him never crossed his or anyone else's mind, ever.

                                                   *                    *                    *

How it happened was strange. He had been walking home from work one day, and had tripped and fell on the pavement, right in the middle of the street. It was late, so nobody was there to see the accident or help him up. The next thing he knew he was laying there in that dark room, but at the time light was still able to seep in from the windows, and he could see that there was a rat running back and forth on the floor. Then he saw the door opening, and the scarred man came in, raised his foot and stomped the rat to death. Then the scarred man left the room again, and locked the door...

                                                   *                    *                    *

He felt blissful when he reached the street on where his house laid, later that day. It felt like it was almost not true, like he was going to wake up any minute now and feel unhappy, but he didn't. He kept walking down the street, knowing that he had almost reached his destination, and finished his journey back home. While he was walking there, he had almost forgotten about the life he had lived for so long now, he had almost forgotten about the smell of the room, and the scarred man. He felt like he was just walking home from work yet again, like every other day in his normal life, waiting to come home to his family and eat dinner, like he always did. He thought about his wife's beautiful smile, and the laughter of his little girls. He had waited to experience that for such a long time now, he couldn't wait. And now it was time. He reached the front porch to the house, and walked up to the door. He lifted up the doormat to find the key where it always had laid, underneath it, and unlocked the door. Everything went almost like in slow motion, every move of his hand while unlocking the door, and when he reached for the handle and put it down to make the door open. He closed his eyes when he took his first step towards his old life, the one that he had longed for so long, a step into the house that he had wanted to come home to for such a long time. That step made him fall.

The next time he woke up, it was not because of any light. It was because of the distinct pain in his leg. He opened his eyes but could see nothing. It was pitch black. It was then he realized he was back again, back in the room he had woke up in the morning before. It had only been a dream. He sat up and started crying. Then he noticed something falling out of his pocket, he put his hands on the floor and picked it up, the tiny, blue flower. He put it to his nose and smelled it again, this time he smelled it so intensively that the smell went away into his nostrils, and got stuck there. He started getting dizzy again, and fell into a deep sleep.

                                                   *                    *                    *

The scarred man opened the door and picked up the flower from the floor, and walked out again, through the lit up corridor, and the shabby living room, and out the front door. He kept on walking to the backside of the house, where he threw the flower in a garbage can standing on the ground, and walked into a small room, that seemed like some kind of chemical lab. He took on a pair of gloves and a gas mask, and started mixing chemicals. When he was done he put the chemicals in a syringe, took a planting bulb from a sink inside the room and walked outside again. He walked through the forest and out on the meadow, and started digging a small hole in the ground.

A bird's wings fluttered in the sky, up over the treetops, over viewing the forest, the house, and soon also the meadow, where the scarred man sat on the ground. As it rose higher up in the sky it could see the street, and the small little house that was the only one lit up in that neighbourhood, and when it rose even higher above the ground, it had a view over the tall concrete wall that surrounded the wicked world outside of the outside world. 


skriv gärna vad ni tycker om den... :)          

Den här berättelsen skrev jag i ettan på gymnasiet när vi fick i uppgift attskriva egna noveller... läs och kommentera... :D

Det är tidig morgon, väldigt tidig. Väckarklockan har ringt fem gånger redan, var tionde minut, och Ali har tryckt på snooze-knappen varje gång. Nu ringer den igen, och den här gången vaknar han. "Fan också, jävla skit!"

Klockan står på 05.45, han har försovit sig, igen. Han sätter sig upp med ett ryck och springer rakt in i köket. Hinner han äta frukost? Nej, han får stanna på Starbucks någonstans på vägen.

Han sätter på sig sina jobbkläder, plockar med sig plånboken och mobilen, och går iväg.

I rask takt går han på de gråa trottoarerna i New Yorks mitt, The Big Apple, som det också kallas. Men till skillnad från många andra, som tycker att staden är stor och fascinerande, så är Ali bara trött på den, jävligt trött!

Och överallt runtomkring honom står de höga byggnaderna, ståtliga och stabila, och det känns som om de stirrar på honom, ser ner på honom, precis som alla andra...

Det var inte långt till garaget, men det var lika jobbigt att gå dit varje dag i alla fall. För vägen till garaget var vägen till hans helvete, det helvete han måste leva i varje dag för att överleva livet i den stora världen. Garaget ligger nära vattnet och båtarna, som tutar för avgång redan nu. Egentligen skulle han bara vilja hoppa på en av dem och se vart den leder honom, kanske till en ny stad, ett nytt jobb, eller vem vet, kanske till och med en blivande hustru. Men det har han inte råd med att göra, han måste tjäna pengar, och de pengar han tjänar går till hyra och mat... Dessutom så var de flesta båtarna egentligen bara sightseeingbåtar, de åkte inte längre än till frihetsgudinnan och tillbaka.

Nej, Ali hade inte mycket pengar i sina fickor, han kunde inte ha fått ett sämre kontrakt, hans lilla lägenhet är verkligen inte av finaste slaget, men den kostar ändå lika mycket som en modern takvåning med havsutsikt och vacker inredning. Alis lägenhet har ingen av de där sakerna, men när han väl hade varit så dum och hyrt den, orkade han inte börja leta efter någon annanstans att bo, han har ju i alla fall ingen familj att försörja...

Framme vid garaget börjar han leta efter bilen, han brukar alltid ställa den på samma plats, eftersom han inte har ett så bra minne, men just den här natten hade hans plats redan varit upptagen. Och nu kom han inte ihåg vart den stod någonstans. Typiskt, tänkte han, nu kommer jag vara ännu mer sent ute.

Gatorna kommer att vara proppfyllda med bilar när han är klar att ge sig av.

Kunder brukade det inte vara så svårt att få, men att hinna plocka upp dem i tid, det var en helt annan sak.

Han springer runt som en galning och letar, först på första våningen, sedan på andra, sedan tredje, fjärde, och femte, och tillslut, en lång timme senare, på femtonde våningen, hittar han den, inklämd mellan en minibuss och en Porsche. Hur i helvete ska han klara det här? Bilarna står så nära varandra att det knappt finns plats för honom att öppna dörren. Det kommer inte att gå, han blir tvungen att krypa in genom bakluckan, om han inte vill repa sönder den perfekta Porschen.

När han väl har kommit in i bilen och satt sig i förarsätet, startar han bilen. Han backar sakta ut, så rakt som möjligt för att inte repa någon bil, varken sin egen eller någon annans. det klarar han av, med mycket ansträngning och koncentration, och för första gången på väldigt länge är han stolt över sig själv... Det blir en lång och snirklig väg ner till gatan igen.

"beep, beep, beep..." låter det när hans andra körning visas på displayen i bilen:

                                   Namn: Stanuschka Slovich

                                    Plats: Yellow Street 102

                                           Tid: 09.10

Den här körningen borde han hinna med, Yellow street ligger bara 5 kvarter ifrån gatan han befinner sig på just nu.

Han slänger en blick på klockan, 08.50. han har långt tid på sig, så han står kvar ett tag till och dricker upp sitt kaffe, och klockan 08.56 åker han iväg. Det går bra, snabbt, han kommer definitivt att hinna. Med ett kvarter kvar stannar han vid ett rödljus. Det är många bilar framför honom, men rödljusen brukar inte ta så långt tid på sig att bli gröna igen, så det är ingenting han oroar sig särskilt för. Det är fortfarande 7 minuter kvar till han ska plocka upp sin kund, han kanske till och med kommer tidigare än vad han behöver.

Som han hade trott så ändrar ljusen snabbt färg och bilarna börjar åka. Men han kommer inte framåt, bilen framför honom står alldeles stilla. "Rör på dig, för fan!" skriker han med irritation i rösten, men självklart kan föraren framför inte höra honom. Ali tutar på bilen i 2 minuter i sträck, men den står fortfarande lika stilla. Bilar bakom Ali börjar också tuta, på honom, de tror att det är han som stoppar upp trafiken. "Käften, era dumma jävlar!" skriker han bak mot de andra bilarna, och fortsätter tuta på bilen framför. När den fortfarande står stilla så blir Ali tvungen att kliva ur sin bil, och se vad som står på egentligen. Han går fram till bilrutan på andra bilen och tittar in, föraren sover. Han knackar på rutan. "Hallå! Vakna, sömntuta, du blockerar ju trafiken!" Men den andra föraren sover så djupt att han inte kan höra ett ord av vad någon säger. Ali blir jättefrustrerad. Hur ska han hinna om det står en bil och blockerar vägen för honom? Och det finns ingen chans att han skulle klara att köra runt, vägarna är alldeles för trafikerade. Så vad ska han göra? Allting hade ju gått så bra ett tag, han skulle ha vetat att någonting sådant här skulle hända. Aldrig fick han ha en enda dag då allting, eller i alla fall nästan allting, gick bra.

I ren vrede sparkar han till den stillastående bilen. I det ögonblicket rycker föraren till lite. När Ali ser detta blir han lättad, och fortsätter att sparka, tills föraren i den andra bilen vaknar upp med ännu ett ryck. "Yes, Jag klarade det!" skriker han och hoppar högt i luften. En gammal dam som kommer gåendes på trottoaren bredvid tittar snett på honom och går sedan iväg igen.

"Vad håller du på med din jävel?!" Ryter den nyvakna föraren samtidigt som han kliver ur bilen. "det har ju blivit en buckla på min bil!" Nu inser Ali vad han har gjort och står helt stilla. "Oj..." är det enda han kan få ur sig. "Oj? Är det det enda du kan säga när du har bucklat min bil? oj?!" Nu får Ali tillbaka sina krafter igen och blir sitt gamla vanliga jag. "Nej, det är det inte! Faktiskt så har jag jävligt mycket att säga till dig! Du blockerade... blockerar vägen, och det enda jag kunde göra för att få dig att vakna var att få dig jävligt irriterad, för att visa hur jävla irriterad jag var själv, så irriterad som jag fortfarande är eftersom din bil inte har rört på sig än! Så nu kan väl du bara ta dina jävla kommentarer, sätta dig i bilen, och åka iväg, så att vi andra, som har bråttom, kan få köra härifrån!" "Jävla dåre..." mumlar mannen och sätter sig i bilen och kör iväg.

Ali sätter sig i sin bil och kör iväg han med. Han slänger en hastig blick på klockan igen, 09.20. Han orkar inte ens tänka på hur försenad han kommer att bli. Han åker så snabbt han kan och till sin stora lättnad så finns inga fler rödljus på vägen. Han kommer fram till Yellow Street 102 tre minuter senare. Och på gatan utanför huset står en medelålders kvinna och stirrar irriterat på honom när han kommer där i bilen. Han stannar och öppnar bagageluckan för att lägga in kvinnans väskor, men hon insisterar på att ha dem med sig i baksätet. "Det är dyra väschkor, de får inte bli förschtörda! Jag vill cha dem med mig i bachksätet, säger hon, och varför är du så schen?!" "Det var någon som somnade i bilen framför mig, vid ett rödljus." "Jaha, var det allt? Om du schka komma femton minuter förschent så måschte du cha en bättre förklaring! Jag kommer att bli schen till middagen." "Jag är väldigt ledsen frun, men jag kunde inget göra." säger Ali och försöker att låta så vänlig som möjligt, någonting som kanske inte är hans stora specialitet. Och så undrar han tyst för sig själv vem som egentligen går på middag mitt på morgonen...

Kvinnan mumlar någonting irriterat på ett språk som inte Ali förstår, men han tror att det är ryska. De sätter sig i bilen, han i förarsätet och kvinnan i baksätet med sina kära "väschkor".

Bilresan som egentligen bara är 20 minuter lång känns mycket längre, kvinnan bara babblar och babblar, om hur avskyvärda hon tycker att taxichaufförer är och att de aldrig kommer i tid. Och hela tiden blir Ali tvungen att bara nicka och hålla med, annars kanske hon kräver att få betala mindre, eftersom han betedde sig så illa mot henne, och det hade han verkligen inte råd med, varken att förlora pengarna själv, eller att hans chef fick se hur lite han hade tjänat ihop. För han kunde absolut inte förlora jobbet vid 35 års ålder bara för att han var för uppkäftig mot sina kunder. Inte för att han gillade sitt arbete särskilt mycket, men det var svårt att hitta jobb nuförtiden, och ännu svårare när man hade blivit anklagad för att ha haft ett "häftigt temperament" på senaste jobbet. Men snart var de framme i alla fall, och kvinnan gick äntligen ur bilen. Hon bar ut alla sina saker själv, bara ifall att.

Ali känner sig lättad, men ändå väldigt stressad, han har bara hunnit med två körningar och de var inte ens långa. Han måste nog jobba över idag igen.

Resten av dagen gick ganska okej, om man inte räknar med alla jobbiga kunder han har hämtat upp och alla saker som har hänt mellan körningarna. Nu är han väldigt trött. Klockan börjar närma sig 8 på kvällen, och egentligen orkar han inte köra mer, men han måste ändå, i alla fall ett tag till...

Han är på väg till sin sista körning för dagen, en kvinna som heter Caroline Smith och hennes två barn. Han ska hämta upp dem på en gata i rikemanskvarteren, lite utanför staden, avskilt från alla trafikerade gator och med stora dyra villor överallt.

När han åker förbi de stora husen så börjar han drömma, om hur det skulle vara att ha riktigt mycket pengar, och kunna göra vad man ville. Då skulle han nog antagligen köpa en sådan här stor villa och bo ute på landet, långt bort från staden, kanske ha en egen båt som han skulle åka omkring i, resa jorden runt, se lite andra platser än New Yorks gator och leva livet helt enkelt. Men han hejdar sig själv i sina tankar, det är inte bra för honom att tänka så mycket på hur det skulle kunna vara, det gör honom bara deprimerad. Så de tankarna försvinner snabbt ut ur huvudet igen.

Han kör upp till ett väldigt stort hus, nog det finaste av de han har sett hittills, det huset där han ska hämta upp sina kunder. Barnen väntar redan utanför dörren, på mamman som stressar med att få allting klart inne i huset, släcka alla lampor och låsa dörren, samtidigt som hon håller koll så att inte hennes barn springer ut på vägen. Snart kommer de alla fram till taxin, finklädda och redo att åka. De har inga större väskor med sig, och Ali behöver inte lägga någonting i bakluckan. Istället håller han upp dörren åt kvinnan och hennes små barn. Någonting som han nästan aldrig gör annars.

De sätter sig i bilen. Ali startar bilen och tittar i backspegeln för att backa ut. Kvinnan är väldigt vacker, och barnen bedårande. Det är sådana saker som Ali nästan aldrig lägger märke till hos kunder, men i just det här fallet gjorde han det. Hela resan var den mest underbara tiden i Alis liv, han har aldrig förr träffat någon så snäll och som bryr sig så mycket om sina barn som den här kvinnan, Caroline, gjorde. Så fort han fick chansen tittade han i backspegeln, och han lyssnade till allt hon sa, till honom, och även till sina barn. Han var fascinerad av henne. Barnen var glada och skrattade mest hela tiden. De skojade med sin mamma som skrattade hon med, hon var inte ett dugg trött på barnlekar. Barnen berättade att de hette Lucas och Amanda, och att deras mamma hette Caroline. Fast det hade Ali förstått för länge sedan, eftersom han hade lyssnat så noga på det de hade sagt hela resan. De frågade honom en massa saker, om vad han hette, vart han bodde, och allt mellan himmel och jord, och för en gångs skull så svarade han med glädje på alla deras frågor, han kunde inte få nog av deras skrattande och deras leende ansikten.

De 30 minuter det tog för honom att köra dem till teatern var de bästa 30 minuterna i hela hans liv, han ville inte att de skulle ta slut, någonsin. Han var själv helt chockad över hur han hade förändrats på så kort tid, från att ha varit trött och lättirriterad så var han nu glad och uppiggad. Han visste inte riktigt om han bara inbillade sig det, men han tyckte att det kändes som om hon tittade på honom hon också, när han inte såg på, och hon pratade mer med honom som person än vad alla hans andra kunder tillsammans hade gjort under hela hans tid som taxichaufför.

När de var framme och den lilla familjen skulle lämna honom, så gav Ali kvinnan sitt telefonnummer, och sa att om hon någonsin behövde en taxi, så var det bara att ringa. Hon log och tackade. Sedan öppnade Ali deras dörr och de klev ur och gick in på teatern.

När Ali körde iväg från platsen så var känslorna blandade. Han visste inte riktigt vad han skulle tänka eller känna, han visste inte ens om han var samma person som han hade varit en timme tidigare, han visste ingenting längre, det var som att allting hade suddats ut för att berättelsen skulle skrivas om igen, berättelsen om ett nytt liv, en ny människa.

Han visste inte om det som hade hänt var bra eller dåligt, det kändes så bra, men när han kommer hem igen kanske allt blir som vanligt igen och då skulle det att kännas dåligt och hela hans liv skulle bli som vanligt igen. Han ville inte låta det hända, han gillade den nya Ali mer än den gamla.

Allting blev inte som vanligt, det blev det aldrig, tvärtom, allting blev helt annorlunda än hur det hade varit förut. Varje dag gick som en dans, han kom alltid ihåg exakt vart han hade ställt bilen natten innan, det blev inte en massa problem hela tiden, och de problem han stötte på klarade han av snabbt och effektivt. Vresiga kunder var inget problem längre, hans nya attityd till livet gjorde att han inte ens behövde ha några arga kunder, eftersom han lyckades att få nästan alla omkring honom på bra humör. Han var som en helt ny människa. Caroline ringde många gånger, och efter ett tag så ringde hon inte bara för att hon behövde en taxi, utan för att prata. När de hade pratat ett flertal gånger på telefonen så bestämde de sig för att träffas. De hade roligt tillsammans, de pratade och skrattade. Vare sig de var ute på en fin restaurang, hemma hos henne, eller hemma hos honom, så hade de alltid lika roligt. Han funkade bra tillsammans med barnen också, de älskade honom, de tyckte att han var rolig, det hade nog ingen annan tyckt någon gång förut. Svordomarna, elakheten och irritationen var helt borta, istället hade han lärt sig om hur man har riktigt trevligt, och roligt. De passade bra tillsammans, och han passade precis in i deras lilla familj.

Veckorna gick, och Ali och Caroline blev bara mer och mer förälskade. De umgicks hela tiden. För det mesta var han hemma hos henne, och eftersom han praktiskt taget redan där så bestämde de sig för att han skulle flytta in. Han var lyckligare än någonsin förr.

De satt i en hyrd flyttbil för att åka hem till Alis lägenhet för att hämta de sista av hans saker. Alla var där, Ali satt i förarsätet, brevid honom satt Caroline, och barnen satt i baksätet, fastspända och klara att åka. Ali satte nyckeln i låset och tittade bak på barnen med ett leende. Sedan körde de iväg. "Jag är så lycklig över det här, oss..." sa Caroline och tittade på Ali. "Jag också. Du anar inte hur glad jag är att jag tog den där sista körningen..." svarade han henne. "Jag älskar dig." Sa hon och kysste honom på kinden. I det ögonblicket hördes ett förfärligt tjut, och det svartnade för ögonen på honom.

"Hallå? Herrn? Är du vaken?..." Ali öppnar ögonen och ser bara suddiga silhuetter som springer fram och tillbaka i regnet med vagnar av något slag och skriker till varandra. Han ser sig omkring och kommer plötsligt ihåg vad som har hänt. Han letar med blicken efter Caroline och barnen, men han kan inte se dem. "Caroline! Lucas! Amanda!" skriker han förtvivlat. "barnen mår bra." Säger ambulansmannen som står brevid honom. "vad menar du med barnen mår bra? Hur mår Caroline? Vart är de någonstans, jag vill träffa dem!"

"jag är hemskt ledsen, herrn..." då förstår han, "Barnen mår bra"... "barnen mår bra", inte Caroline. Han lägger ansiktet mot marken och börjar gråta.

En vecka senare är begravningen. Han kommer dit själv, helt svartklädd och apatisk. Ända sedan hon dog har han inte jobbat. Han har bara suttit i huset och gråtit, klandrat sig själv för det som hände. Han skulle ha sett till så att hon också hade bältet på sig, han skulle ha haft koll. Precis som han hade i taxibilen, han höll koll så att allting var som det skulle. Han skulle ha gjort det nu också, inte bara på barnen, utan även Caroline. Han kunde inte förstå att det hade hänt. Allting som någonsin varit bra med hans liv hade plötsligt bara slitits ifrån honom. Caroline dog i kraschen, och när han försökte få vårdnaden om barnen så togs dem ifrån honom, mot både hans och deras vilja, på grund av hans "ostabila läge". Nu bodde de hos sina morföräldrar, som numera hatade honom. De tyckte att det var hans fel. Och han höll med dem. Han skulle ha haft koll... han skulle ha tittat på vägen. Om han bara hade tittat på vägen så hade han sett långtradaren, och då skulle han ha kunnat bromsa innan det var för sent. Men det gjorde han inte.

Begravningen var fin, men han kunde inte uppskatta det fina i den. Han kunde inte sluta tänka på henne. Hon kunde ha levt nu. Hon kunde ha levt, och de kunde ha suttit i huset nu och spelat spel tillsammans, skrattat och varit glada. Istället var han på en begravning, bland en massa människor som han knappt kände, och bara hade träffat några gånger, och som, många av dem, fullständigt avskydde honom. De hade avskytt honom redan från början. Så fort de fick veta att han var utländsk började de avsky honom. Han kunde inte förstå hur så bra människor som Caroline och hennes barn hade kunnat komma från en så hemsk familj. Han såg Lucas och Amanda stå längst framme vid kistan och gråta brevid sina stortjutande morföräldrar. När han stod där och tittade på dem så tittade Lucas tillbaka, mötte honom med blicken. Ali kunde känna sorgen, men han visste att barnen aldrig skulle klandra honom för det som hände.

Efter begravningen åkte han till huset och hämtade de saker som han hade hunnit lämna där innan de bestämde sig för att flytta ihop. Han grät. Han grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Och när han hade samlat på sig det sista åkte han hem till sin lägenhet igen.

Han klarade inte av att vara någonstans där hon hade varit med honom. det var jobbigt att vara i lägenheten, och alla andra ställen i New York också. Lägenheten var praktiskt taget redan såld, men han hade fått tillåtelse av hyresvärden att stanna så länge han ville, och om han ville ha tillbaka lägenheten igen så var det bara att säga till. Han hade inte bestämt sig än... Han lade sig i sin säng tidigt på eftermiddagen den dagen och gick inte upp en enda gång. Efter ett flertal timmar somnade han.

Morgonen därpå packade han sina väskor, lämnade över lägenhetsnyckeln till hyresvärden och stack ner till hamnen. Caroline hade förändrat honom, och även om hon nu inte längre levde så var han en annan person. Hon hade lärt honom vad kärlek var, och visat honom att livet inte alltid var skit. Hon hade velat att han hade gjort någonting bättre med sitt liv, så han följde sina instinkter. "vart vill du åka, herrn?" frågade kvinnan i biljettluckan. "det spelar ingen roll, ge mig en biljett till nästa båt bara." "så det spelar ingen som helst roll vart den åker någonstans?" han tänkte ett tag innan han svarade. "jo förresten, någonstans långt bort från frihetsgudinnan."

Det här är min senaste skapelse... skrev den typ förra veckan... den är knäpp, men hoppas att ni förstår den i alla fall...

We went out for a walk, my black umbrella and I, on a cold October night,

We had to clear our head from the thoughts that had come to us out of fright.

We had seen many things that night; we had seen them very clear,

Things that might to you seem strange, but to us were very near.

We were not afraid to be seen, since we were not able to,

Nobody would ever see us, not him, not her, maybe not even you.

If you would have seen us, though, we would have startled you by our look,

If you would have come near us, you wouldn't have known all the stupid chances that you took.

Yes, we are crazy, that I can tell,

But we were not so from the beginning, it was made out of the smell.

I will tell you about it soon, but not really yet,

First my black umbrella and I will have to tell you where, when and how this story is set.

It began like most days in our life, we woke up, we opened the door, and we went for a walk.

We didn't bring our voice, because we knew they wouldn't talk.

We met them like most mornings at this time,

In the building down the block, where we had, not long ago, committed our crime.

I, for one, was not really that involved in the killing itself,

I mostly helped to hide our victims and put them on the shelf...

Well, not really on the shelf at all, I just placed them all around,

I put them down so carefully, just so they wouldn't make a sound.

There were five of them, our victims, all together,

Some of them heavy, and one light as a feather.

We liked them all for different reasons; we knew them very well,

It's all about them, really, the story I'm going to tell.

Well, first there was O'Neill, the man with the cat,

He would sit, smoking cigars in his apartment, always wearing his worn out hat.

He would feed the cat, let it sleep, and pet it too,

Until it walked into the hall, and shred his favourite shoe.

Then, first he would ignore it, but very soon tire,

And take the cat, up in his hands, and put it in the fire.

There also was Monique; she was the pretty girl,

She was the only girl in town, who could make your neck hairs curl.

She loved to go out on long dates; she loved to make boys laugh,

She was the boss of a big company, and she slept with all men in her staff.

Monique was very special, we like that girl the most,

If it was here right now, we would be glad to meet her ghost.

Delilah and Maurice were the cutest couple in town,

She would bring him back up, whenever he was down.

We saw them every day, and we were jealous of their love,

We wanted to have it too, all of the above.

The last one of the bunch was Emily, the small,

She was not that young really, no, really, not at all.

More like an old-timer she was, almost 95 years old,

And she actually is nice; don't trust whatever else you have been told.

Now, you may wonder, why all these would end up dead,

Well, then you are just stupid, haven't you listened what we've said?

We felt bad for the cat, so we gave it its revenge,

And Monique was far too gorgeous to bee seen; we sat her on the bench.

Delilah and Maurice were too happy for this life,

They made us both be jealous, so we put in them a knife.

Poor old Emily we liked, and did not kill ourselves, she died of age,

But nobody ever found her; so we took her, all out of rage.

These people are now our friends, and we've kept them for quite some time,

We didn't want to feel the smell, so we froze them down and sprayed the building with lime.

Although, this day when we went to see them, the smell had come back again,

A fuse had broken, and they had melted then.

So now we're back to the smell, which we were going to tell you about,

It reeked so bad, that it smelled worse than rotten brussel sprout.

Many people felt it, I'm sure,

But none of them ever came to the door.

This is because we were there,

And they couldn't see us, we were invisible, they had made that very clear.

They were too afraid to talk to us; they thought we were strange,

Before we would cry about it, tears and moaning would range.

But now we have gone past that, we don't cry any longer,

As they say, and it is true, that don't kill you, makes you stronger.

Now we didn't care about the smell, we let the bodies lie,

We went away from there, never came back, hoping the other people in town would also die.

We had a good time with our favourite five, that's true,

Okej... so it begins.

Här kommer jag att lägga upp alla mina berättelser... (lr i alla fall de jag själv tycker är värda att läsas...) så om ni är sugna på lite läsning, läs på! och kommentera gärna efteråt... jag vill ha all sorts kritik, bra som dålig! :D