Hej hopp... eller, inte så mycket hopp faktiskt. Är rätt slutkörd.

Vaknade, mot min kropps vilja, klockan 07.30.

Gjorde mig i ordning så tyst jag kunde och gick ner och åt frukost.

Sen, klockan 08.30, gick jag, mamma, styvpappa och lillebror ner till styvpappas kompis som skulle skjutsa oss.

Vi åkte i bilen, upp till andra plattformen, och gick därifrån ääääända den lååånga biten upp i bergen. Och sen ner till lagunerna. På vägen dit såg vi stenar, lite fler stenar, en snöfläck (hur i helvete kan det finnas snö kvar i den här hettan?), stenar, stenar, en sten, stenar, gräs, höga bergstoppar, massa insekter, massa kossor och öhm, flera stenar. :P nej, ärligt talat... det var underbart.

Ska lägga in MASSOR av bilder här sen, och videos också om jag orkar lägga in dem på youtube. Men det måste i alla fall ha varit den vackraste utsikten jag nånsin sett.

Det var jobbigt att gå upp för stenar, ner för stenar och upp igen, men det var sååå värt det.

När vi kommit ner till lagunerna tog sig lillebror ett dopp, och jag badade fötterna. Och så letade vi grodor och ödlor, som det fanns mycket av.

Jag lyckades fånga en groda (och det är nu många tänker: "EEEEEEWWW!!!!") och fotade den lite, söt. J men de där galna ödlorna bara sprang ifrån mig hela tiden. Lyckades dock få ett foto av en fin ödla, men det var med den analoga kameran (för er som inte vet är det ett annat ord för icke-digitalt), så man vet inte riktigt om det blev bra.

Vi var där ett tag och njöt av de vackra vyerna, sen var vi tvungna att gå tillbaka hemåt igen.

Och det var då helvetet bröt lös.

Till skillnad från vissa andra tyckte jag att det var väldigt mycket jobbigare att gå nerför än uppför, mest för att jag redan dödat mina stortår och det gör det inte precis lättare att gå balanserat. Och man har mycket sämre kontroll överlag eftersom man kan halka ner på alla jävla stenar överallt.

Så mina fötter dog sakta men säkert, de blev plågade som i nån slags tortyrkammare, väldigt mycket jobbigare än att gå i klackskor ska jag tala om för er (om man nu inte jämför med mina pumps från helvetet, fast snygga som om de var från himlen). Och bråk blev det om vilken väg vi skulle ta och massa skit, lillebror var trött, mina fötter dog, jag dog, alla dog. Sen, som räddaren i nöden, kom jag, en knight in shining armour ridande på en silverhäst, och hittade vägen ner medan de andra bråkade och grät. Duktiga jag.

Så vi kom ner tillslut... efter en lång tids traskande och ramlande och snubblande utan ramlande.

Och vi satte oss och väntade på bilen som kom efter ett tag, och nu är vi hemma. Efter ett 8 timmar långt träningspass. Fy helvete vad jobbigt det var.

Men det var ändå värt det.

Även om mina fötter gör ont, hela jag stinker, och både mina armar och mina ben bränner som bara solen.

Så var det värt det.

Senare:

När vi vilat upp oss lite genom att vara allmänt döda och kollat på Gustav-filmen gick vi med de andra i vårt lilla crew ut en stund.

Beställde en cola (lyckades inte riktigt bryta trenden igår...), åt lite chips och nån bakelseliknande bulle av nåt slag, och de pratade som vanligt.

Det var sista kvällen för två av oss (inte jag någon av dem), så vi skulle säga hejdå och grejer.

Jag var fortfarande allmänt död och brann upp rätt mycket, samtidigt som jag frös ihjäl... en väldigt bra blandning (INTE!). jag var typ som den där grejen på nåt museum, där massa stänger sitter ihop och typ varannan är kall och varannan är varm. Om ni varit där och känt på den nån gång (Naturhistoriska tror jag det är... den utställningen som handlar om kroppen... tror jag. Humm) så vet ni nog ungefär hur konstig jag kände mig.

Ja, så sa vi hejdå, kramade lite, vinkade lite, sov gott.

Gick hem, och nu sitter jag här i sängen, fortfarande inte duschad efter vår tur idag (vad äcklig jag är), med borstade tänder och tvättade händer (ja, något klarade jag av att göra i alla fall) och brinner. En het laptop i knät gör inte brinnandet mindre smärtsamt heller precis... så jag lägger nog ner den snart.

Om vi orkar (jag och syster) kanske vi kollar på nån film... om vi inte orkar sover vi. Antagligen.

Så gonatt!

Bilder: