Mööh. Säger jag bara.
Nu har jag suttit och skrivit väldigt länge... måste ut med hunden snart.
Jag har i alla fall skrivit 8 sidor om dag 1 och dag 2.
Om ni vill kan ni läsa några utdrag från texten:

'Vad i helvete har jag gett mig in på?' tänker jag när den alltför jobbiga ringsignalen på mobilen väcker mig en söndagsmorgon klockan åtta. Idag är dagen. 'Jag måste vara helt jävla dum i huvudet.'

Under hela resan hem till Amanda är det enda jag tänker: 'Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...‘ och jag har svårt att hålla mig från att säga: "Äsch, vi skiter i det här. Du kan köra tillbaka hem istället." Men ändå säger jag ingenting, förutom de gånger då jag med gråten i halsen måste förklara för min frågvisa styvpappa varför jag är så ledsen.

Det är inte speciellt god mat jag äter. Kall, rinnig ravioli. Den äckliga sorten. 'Jag kanske kan balansera ut sötheten av tomatsåsen i raviolin genom att hälla i lite solrosfrön.' Nej, det hjälpte inte speciellt mycket... Jag häller ut lite av såsen i gräset och tar mig en choklad-bar istället. Den var i alla fall god. Mina generösa vänner är snälla mot mig och låter mig smaka av deras mat också. Så jag känner mig rätt mätt och belåten när vi nu börjar cykla igen.

Hittills har vi bara tagit det lugnt. Det blir lätt långtråkigt att sitta i ett litet tält en hel kväll, då man är van att ha en hel del flera möjligheter. Men vi gör det bästa av situationen. Vi ska ta fram min mp3, med den sämsta högtalarutrustning världen någonsin skådat, snart, och börja kolla på en av de tre filmer jag laddat ner på den. Då kan vi döda lite tid och förhoppningsvis bli trötta nog att kunna somna.

'Jag fryser, åh helvete vad jag fryser. Varför tog jag inte på mig mer kläder igår innan jag somnade?' Vi vaknar i tältet klockan sju av att Amandas mobilklocka ringer. Hon är först upp ur liggande position och sätter på sig cykelkläderna medan vi andra ligger och bara vill fortsätta sova. Amanda försöker få liv i oss, och sakta men säkert sätter även jag mig upp och tar på mig kläderna, darrande av den hemskt påtagliga kylan.

"Men hallå, kan vi inte bara stanna någonstans och sätta upp tältet, och sova där inatt?" "Ja, vi vet ju inte hur långt vi har kvar, och vi orkar inte mycket längre." Amanda och Jennifer tycker inte att vi ska fortsätta. På ett sätt kan jag hålla med dem. Men faktum är att vi inte har någon aning om vart vi är, vi vet inte vart vi kan hitta en säker plats att tälta på, och vi har bokat ett rum på vandrarhemmet utanför Eskilstuna. "Nej. Vi fortsätter. Det är säkert inte så långt kvar, och även om det är det så är det inte någonting som vi inte klarar av. Jag vill komma till vandrarhemmet inatt, och det kommer löna sig när vi väl är framme. Vi klarar det här." Jag förstår inte hur jag är den som argumenterar för att fortsätta just nu. Men på något sätt känns det som att det är mitt ansvar att vi kommer fram till vandrarhemmet idag.

Vi har ingen aning om hur långt det är kvar till vandrarhemmet, och det är mörkt ute nu, kolsvart rättare sagt. Och det gör ju inte saken bättre att varken min cykellampa eller campinglampan fungerar. "Jävla skitbatterier!" Jag får ett smärre utbrott på att vi är mitt på en väg där det kör kanske en bil kanske var tionde minut, och det finns inga lampor någonstans i närheten. Jag ser i princip ingenting. Ännu värre blir det när en bil kör mot en, med helljus. Man blir totalt bländad, och jag är nära att cykla av vägen varje gång.

Det känns så underbart att få sitta inomhus och ta det lugnt. Det är konstigt att det inte var alls så länge sen som jag faktiskt gjorde det sist, det var ju bara i förrgår jag senast satt i en soffa hemma och tittade på tv med min familj. Men det känns verkligen inte så. Det känns som om vi varit på den här resan i flera dagar.

Ja, det var några få tdrag ifrån texten jag skrivit hittills... Och jag känner mig nöjd.
Jag känner mig alltid nöjd när jag fått någonting gjort. :P

Roligt att skriva. :)