Den här berättelsen skrev jag i ettan på gymnasiet när vi fick i uppgift attskriva egna noveller... läs och kommentera... :D

Det är tidig morgon, väldigt tidig. Väckarklockan har ringt fem gånger redan, var tionde minut, och Ali har tryckt på snooze-knappen varje gång. Nu ringer den igen, och den här gången vaknar han. "Fan också, jävla skit!"

Klockan står på 05.45, han har försovit sig, igen. Han sätter sig upp med ett ryck och springer rakt in i köket. Hinner han äta frukost? Nej, han får stanna på Starbucks någonstans på vägen.

Han sätter på sig sina jobbkläder, plockar med sig plånboken och mobilen, och går iväg.

I rask takt går han på de gråa trottoarerna i New Yorks mitt, The Big Apple, som det också kallas. Men till skillnad från många andra, som tycker att staden är stor och fascinerande, så är Ali bara trött på den, jävligt trött!

Och överallt runtomkring honom står de höga byggnaderna, ståtliga och stabila, och det känns som om de stirrar på honom, ser ner på honom, precis som alla andra...

Det var inte långt till garaget, men det var lika jobbigt att gå dit varje dag i alla fall. För vägen till garaget var vägen till hans helvete, det helvete han måste leva i varje dag för att överleva livet i den stora världen. Garaget ligger nära vattnet och båtarna, som tutar för avgång redan nu. Egentligen skulle han bara vilja hoppa på en av dem och se vart den leder honom, kanske till en ny stad, ett nytt jobb, eller vem vet, kanske till och med en blivande hustru. Men det har han inte råd med att göra, han måste tjäna pengar, och de pengar han tjänar går till hyra och mat... Dessutom så var de flesta båtarna egentligen bara sightseeingbåtar, de åkte inte längre än till frihetsgudinnan och tillbaka.

Nej, Ali hade inte mycket pengar i sina fickor, han kunde inte ha fått ett sämre kontrakt, hans lilla lägenhet är verkligen inte av finaste slaget, men den kostar ändå lika mycket som en modern takvåning med havsutsikt och vacker inredning. Alis lägenhet har ingen av de där sakerna, men när han väl hade varit så dum och hyrt den, orkade han inte börja leta efter någon annanstans att bo, han har ju i alla fall ingen familj att försörja...

Framme vid garaget börjar han leta efter bilen, han brukar alltid ställa den på samma plats, eftersom han inte har ett så bra minne, men just den här natten hade hans plats redan varit upptagen. Och nu kom han inte ihåg vart den stod någonstans. Typiskt, tänkte han, nu kommer jag vara ännu mer sent ute.

Gatorna kommer att vara proppfyllda med bilar när han är klar att ge sig av.

Kunder brukade det inte vara så svårt att få, men att hinna plocka upp dem i tid, det var en helt annan sak.

Han springer runt som en galning och letar, först på första våningen, sedan på andra, sedan tredje, fjärde, och femte, och tillslut, en lång timme senare, på femtonde våningen, hittar han den, inklämd mellan en minibuss och en Porsche. Hur i helvete ska han klara det här? Bilarna står så nära varandra att det knappt finns plats för honom att öppna dörren. Det kommer inte att gå, han blir tvungen att krypa in genom bakluckan, om han inte vill repa sönder den perfekta Porschen.

När han väl har kommit in i bilen och satt sig i förarsätet, startar han bilen. Han backar sakta ut, så rakt som möjligt för att inte repa någon bil, varken sin egen eller någon annans. det klarar han av, med mycket ansträngning och koncentration, och för första gången på väldigt länge är han stolt över sig själv... Det blir en lång och snirklig väg ner till gatan igen.

"beep, beep, beep..." låter det när hans andra körning visas på displayen i bilen:

                                   Namn: Stanuschka Slovich

                                    Plats: Yellow Street 102

                                           Tid: 09.10

Den här körningen borde han hinna med, Yellow street ligger bara 5 kvarter ifrån gatan han befinner sig på just nu.

Han slänger en blick på klockan, 08.50. han har långt tid på sig, så han står kvar ett tag till och dricker upp sitt kaffe, och klockan 08.56 åker han iväg. Det går bra, snabbt, han kommer definitivt att hinna. Med ett kvarter kvar stannar han vid ett rödljus. Det är många bilar framför honom, men rödljusen brukar inte ta så långt tid på sig att bli gröna igen, så det är ingenting han oroar sig särskilt för. Det är fortfarande 7 minuter kvar till han ska plocka upp sin kund, han kanske till och med kommer tidigare än vad han behöver.

Som han hade trott så ändrar ljusen snabbt färg och bilarna börjar åka. Men han kommer inte framåt, bilen framför honom står alldeles stilla. "Rör på dig, för fan!" skriker han med irritation i rösten, men självklart kan föraren framför inte höra honom. Ali tutar på bilen i 2 minuter i sträck, men den står fortfarande lika stilla. Bilar bakom Ali börjar också tuta, på honom, de tror att det är han som stoppar upp trafiken. "Käften, era dumma jävlar!" skriker han bak mot de andra bilarna, och fortsätter tuta på bilen framför. När den fortfarande står stilla så blir Ali tvungen att kliva ur sin bil, och se vad som står på egentligen. Han går fram till bilrutan på andra bilen och tittar in, föraren sover. Han knackar på rutan. "Hallå! Vakna, sömntuta, du blockerar ju trafiken!" Men den andra föraren sover så djupt att han inte kan höra ett ord av vad någon säger. Ali blir jättefrustrerad. Hur ska han hinna om det står en bil och blockerar vägen för honom? Och det finns ingen chans att han skulle klara att köra runt, vägarna är alldeles för trafikerade. Så vad ska han göra? Allting hade ju gått så bra ett tag, han skulle ha vetat att någonting sådant här skulle hända. Aldrig fick han ha en enda dag då allting, eller i alla fall nästan allting, gick bra.

I ren vrede sparkar han till den stillastående bilen. I det ögonblicket rycker föraren till lite. När Ali ser detta blir han lättad, och fortsätter att sparka, tills föraren i den andra bilen vaknar upp med ännu ett ryck. "Yes, Jag klarade det!" skriker han och hoppar högt i luften. En gammal dam som kommer gåendes på trottoaren bredvid tittar snett på honom och går sedan iväg igen.

"Vad håller du på med din jävel?!" Ryter den nyvakna föraren samtidigt som han kliver ur bilen. "det har ju blivit en buckla på min bil!" Nu inser Ali vad han har gjort och står helt stilla. "Oj..." är det enda han kan få ur sig. "Oj? Är det det enda du kan säga när du har bucklat min bil? oj?!" Nu får Ali tillbaka sina krafter igen och blir sitt gamla vanliga jag. "Nej, det är det inte! Faktiskt så har jag jävligt mycket att säga till dig! Du blockerade... blockerar vägen, och det enda jag kunde göra för att få dig att vakna var att få dig jävligt irriterad, för att visa hur jävla irriterad jag var själv, så irriterad som jag fortfarande är eftersom din bil inte har rört på sig än! Så nu kan väl du bara ta dina jävla kommentarer, sätta dig i bilen, och åka iväg, så att vi andra, som har bråttom, kan få köra härifrån!" "Jävla dåre..." mumlar mannen och sätter sig i bilen och kör iväg.

Ali sätter sig i sin bil och kör iväg han med. Han slänger en hastig blick på klockan igen, 09.20. Han orkar inte ens tänka på hur försenad han kommer att bli. Han åker så snabbt han kan och till sin stora lättnad så finns inga fler rödljus på vägen. Han kommer fram till Yellow Street 102 tre minuter senare. Och på gatan utanför huset står en medelålders kvinna och stirrar irriterat på honom när han kommer där i bilen. Han stannar och öppnar bagageluckan för att lägga in kvinnans väskor, men hon insisterar på att ha dem med sig i baksätet. "Det är dyra väschkor, de får inte bli förschtörda! Jag vill cha dem med mig i bachksätet, säger hon, och varför är du så schen?!" "Det var någon som somnade i bilen framför mig, vid ett rödljus." "Jaha, var det allt? Om du schka komma femton minuter förschent så måschte du cha en bättre förklaring! Jag kommer att bli schen till middagen." "Jag är väldigt ledsen frun, men jag kunde inget göra." säger Ali och försöker att låta så vänlig som möjligt, någonting som kanske inte är hans stora specialitet. Och så undrar han tyst för sig själv vem som egentligen går på middag mitt på morgonen...

Kvinnan mumlar någonting irriterat på ett språk som inte Ali förstår, men han tror att det är ryska. De sätter sig i bilen, han i förarsätet och kvinnan i baksätet med sina kära "väschkor".

Bilresan som egentligen bara är 20 minuter lång känns mycket längre, kvinnan bara babblar och babblar, om hur avskyvärda hon tycker att taxichaufförer är och att de aldrig kommer i tid. Och hela tiden blir Ali tvungen att bara nicka och hålla med, annars kanske hon kräver att få betala mindre, eftersom han betedde sig så illa mot henne, och det hade han verkligen inte råd med, varken att förlora pengarna själv, eller att hans chef fick se hur lite han hade tjänat ihop. För han kunde absolut inte förlora jobbet vid 35 års ålder bara för att han var för uppkäftig mot sina kunder. Inte för att han gillade sitt arbete särskilt mycket, men det var svårt att hitta jobb nuförtiden, och ännu svårare när man hade blivit anklagad för att ha haft ett "häftigt temperament" på senaste jobbet. Men snart var de framme i alla fall, och kvinnan gick äntligen ur bilen. Hon bar ut alla sina saker själv, bara ifall att.

Ali känner sig lättad, men ändå väldigt stressad, han har bara hunnit med två körningar och de var inte ens långa. Han måste nog jobba över idag igen.

Resten av dagen gick ganska okej, om man inte räknar med alla jobbiga kunder han har hämtat upp och alla saker som har hänt mellan körningarna. Nu är han väldigt trött. Klockan börjar närma sig 8 på kvällen, och egentligen orkar han inte köra mer, men han måste ändå, i alla fall ett tag till...

Han är på väg till sin sista körning för dagen, en kvinna som heter Caroline Smith och hennes två barn. Han ska hämta upp dem på en gata i rikemanskvarteren, lite utanför staden, avskilt från alla trafikerade gator och med stora dyra villor överallt.

När han åker förbi de stora husen så börjar han drömma, om hur det skulle vara att ha riktigt mycket pengar, och kunna göra vad man ville. Då skulle han nog antagligen köpa en sådan här stor villa och bo ute på landet, långt bort från staden, kanske ha en egen båt som han skulle åka omkring i, resa jorden runt, se lite andra platser än New Yorks gator och leva livet helt enkelt. Men han hejdar sig själv i sina tankar, det är inte bra för honom att tänka så mycket på hur det skulle kunna vara, det gör honom bara deprimerad. Så de tankarna försvinner snabbt ut ur huvudet igen.

Han kör upp till ett väldigt stort hus, nog det finaste av de han har sett hittills, det huset där han ska hämta upp sina kunder. Barnen väntar redan utanför dörren, på mamman som stressar med att få allting klart inne i huset, släcka alla lampor och låsa dörren, samtidigt som hon håller koll så att inte hennes barn springer ut på vägen. Snart kommer de alla fram till taxin, finklädda och redo att åka. De har inga större väskor med sig, och Ali behöver inte lägga någonting i bakluckan. Istället håller han upp dörren åt kvinnan och hennes små barn. Någonting som han nästan aldrig gör annars.

De sätter sig i bilen. Ali startar bilen och tittar i backspegeln för att backa ut. Kvinnan är väldigt vacker, och barnen bedårande. Det är sådana saker som Ali nästan aldrig lägger märke till hos kunder, men i just det här fallet gjorde han det. Hela resan var den mest underbara tiden i Alis liv, han har aldrig förr träffat någon så snäll och som bryr sig så mycket om sina barn som den här kvinnan, Caroline, gjorde. Så fort han fick chansen tittade han i backspegeln, och han lyssnade till allt hon sa, till honom, och även till sina barn. Han var fascinerad av henne. Barnen var glada och skrattade mest hela tiden. De skojade med sin mamma som skrattade hon med, hon var inte ett dugg trött på barnlekar. Barnen berättade att de hette Lucas och Amanda, och att deras mamma hette Caroline. Fast det hade Ali förstått för länge sedan, eftersom han hade lyssnat så noga på det de hade sagt hela resan. De frågade honom en massa saker, om vad han hette, vart han bodde, och allt mellan himmel och jord, och för en gångs skull så svarade han med glädje på alla deras frågor, han kunde inte få nog av deras skrattande och deras leende ansikten.

De 30 minuter det tog för honom att köra dem till teatern var de bästa 30 minuterna i hela hans liv, han ville inte att de skulle ta slut, någonsin. Han var själv helt chockad över hur han hade förändrats på så kort tid, från att ha varit trött och lättirriterad så var han nu glad och uppiggad. Han visste inte riktigt om han bara inbillade sig det, men han tyckte att det kändes som om hon tittade på honom hon också, när han inte såg på, och hon pratade mer med honom som person än vad alla hans andra kunder tillsammans hade gjort under hela hans tid som taxichaufför.

När de var framme och den lilla familjen skulle lämna honom, så gav Ali kvinnan sitt telefonnummer, och sa att om hon någonsin behövde en taxi, så var det bara att ringa. Hon log och tackade. Sedan öppnade Ali deras dörr och de klev ur och gick in på teatern.

När Ali körde iväg från platsen så var känslorna blandade. Han visste inte riktigt vad han skulle tänka eller känna, han visste inte ens om han var samma person som han hade varit en timme tidigare, han visste ingenting längre, det var som att allting hade suddats ut för att berättelsen skulle skrivas om igen, berättelsen om ett nytt liv, en ny människa.

Han visste inte om det som hade hänt var bra eller dåligt, det kändes så bra, men när han kommer hem igen kanske allt blir som vanligt igen och då skulle det att kännas dåligt och hela hans liv skulle bli som vanligt igen. Han ville inte låta det hända, han gillade den nya Ali mer än den gamla.

Allting blev inte som vanligt, det blev det aldrig, tvärtom, allting blev helt annorlunda än hur det hade varit förut. Varje dag gick som en dans, han kom alltid ihåg exakt vart han hade ställt bilen natten innan, det blev inte en massa problem hela tiden, och de problem han stötte på klarade han av snabbt och effektivt. Vresiga kunder var inget problem längre, hans nya attityd till livet gjorde att han inte ens behövde ha några arga kunder, eftersom han lyckades att få nästan alla omkring honom på bra humör. Han var som en helt ny människa. Caroline ringde många gånger, och efter ett tag så ringde hon inte bara för att hon behövde en taxi, utan för att prata. När de hade pratat ett flertal gånger på telefonen så bestämde de sig för att träffas. De hade roligt tillsammans, de pratade och skrattade. Vare sig de var ute på en fin restaurang, hemma hos henne, eller hemma hos honom, så hade de alltid lika roligt. Han funkade bra tillsammans med barnen också, de älskade honom, de tyckte att han var rolig, det hade nog ingen annan tyckt någon gång förut. Svordomarna, elakheten och irritationen var helt borta, istället hade han lärt sig om hur man har riktigt trevligt, och roligt. De passade bra tillsammans, och han passade precis in i deras lilla familj.

Veckorna gick, och Ali och Caroline blev bara mer och mer förälskade. De umgicks hela tiden. För det mesta var han hemma hos henne, och eftersom han praktiskt taget redan där så bestämde de sig för att han skulle flytta in. Han var lyckligare än någonsin förr.

De satt i en hyrd flyttbil för att åka hem till Alis lägenhet för att hämta de sista av hans saker. Alla var där, Ali satt i förarsätet, brevid honom satt Caroline, och barnen satt i baksätet, fastspända och klara att åka. Ali satte nyckeln i låset och tittade bak på barnen med ett leende. Sedan körde de iväg. "Jag är så lycklig över det här, oss..." sa Caroline och tittade på Ali. "Jag också. Du anar inte hur glad jag är att jag tog den där sista körningen..." svarade han henne. "Jag älskar dig." Sa hon och kysste honom på kinden. I det ögonblicket hördes ett förfärligt tjut, och det svartnade för ögonen på honom.

"Hallå? Herrn? Är du vaken?..." Ali öppnar ögonen och ser bara suddiga silhuetter som springer fram och tillbaka i regnet med vagnar av något slag och skriker till varandra. Han ser sig omkring och kommer plötsligt ihåg vad som har hänt. Han letar med blicken efter Caroline och barnen, men han kan inte se dem. "Caroline! Lucas! Amanda!" skriker han förtvivlat. "barnen mår bra." Säger ambulansmannen som står brevid honom. "vad menar du med barnen mår bra? Hur mår Caroline? Vart är de någonstans, jag vill träffa dem!"

"jag är hemskt ledsen, herrn..." då förstår han, "Barnen mår bra"... "barnen mår bra", inte Caroline. Han lägger ansiktet mot marken och börjar gråta.

En vecka senare är begravningen. Han kommer dit själv, helt svartklädd och apatisk. Ända sedan hon dog har han inte jobbat. Han har bara suttit i huset och gråtit, klandrat sig själv för det som hände. Han skulle ha sett till så att hon också hade bältet på sig, han skulle ha haft koll. Precis som han hade i taxibilen, han höll koll så att allting var som det skulle. Han skulle ha gjort det nu också, inte bara på barnen, utan även Caroline. Han kunde inte förstå att det hade hänt. Allting som någonsin varit bra med hans liv hade plötsligt bara slitits ifrån honom. Caroline dog i kraschen, och när han försökte få vårdnaden om barnen så togs dem ifrån honom, mot både hans och deras vilja, på grund av hans "ostabila läge". Nu bodde de hos sina morföräldrar, som numera hatade honom. De tyckte att det var hans fel. Och han höll med dem. Han skulle ha haft koll... han skulle ha tittat på vägen. Om han bara hade tittat på vägen så hade han sett långtradaren, och då skulle han ha kunnat bromsa innan det var för sent. Men det gjorde han inte.

Begravningen var fin, men han kunde inte uppskatta det fina i den. Han kunde inte sluta tänka på henne. Hon kunde ha levt nu. Hon kunde ha levt, och de kunde ha suttit i huset nu och spelat spel tillsammans, skrattat och varit glada. Istället var han på en begravning, bland en massa människor som han knappt kände, och bara hade träffat några gånger, och som, många av dem, fullständigt avskydde honom. De hade avskytt honom redan från början. Så fort de fick veta att han var utländsk började de avsky honom. Han kunde inte förstå hur så bra människor som Caroline och hennes barn hade kunnat komma från en så hemsk familj. Han såg Lucas och Amanda stå längst framme vid kistan och gråta brevid sina stortjutande morföräldrar. När han stod där och tittade på dem så tittade Lucas tillbaka, mötte honom med blicken. Ali kunde känna sorgen, men han visste att barnen aldrig skulle klandra honom för det som hände.

Efter begravningen åkte han till huset och hämtade de saker som han hade hunnit lämna där innan de bestämde sig för att flytta ihop. Han grät. Han grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Och när han hade samlat på sig det sista åkte han hem till sin lägenhet igen.

Han klarade inte av att vara någonstans där hon hade varit med honom. det var jobbigt att vara i lägenheten, och alla andra ställen i New York också. Lägenheten var praktiskt taget redan såld, men han hade fått tillåtelse av hyresvärden att stanna så länge han ville, och om han ville ha tillbaka lägenheten igen så var det bara att säga till. Han hade inte bestämt sig än... Han lade sig i sin säng tidigt på eftermiddagen den dagen och gick inte upp en enda gång. Efter ett flertal timmar somnade han.

Morgonen därpå packade han sina väskor, lämnade över lägenhetsnyckeln till hyresvärden och stack ner till hamnen. Caroline hade förändrat honom, och även om hon nu inte längre levde så var han en annan person. Hon hade lärt honom vad kärlek var, och visat honom att livet inte alltid var skit. Hon hade velat att han hade gjort någonting bättre med sitt liv, så han följde sina instinkter. "vart vill du åka, herrn?" frågade kvinnan i biljettluckan. "det spelar ingen roll, ge mig en biljett till nästa båt bara." "så det spelar ingen som helst roll vart den åker någonstans?" han tänkte ett tag innan han svarade. "jo förresten, någonstans långt bort från frihetsgudinnan."