Det är inte speciellt god mat jag äter. Kall, rinnig ravioli. Den äckliga sorten. 'Jag kanske kan balansera ut sötheten av tomatsåsen i raviolin genom att hälla i lite solrosfrön.' Nej, det hjälpte inte speciellt mycket... Jag häller ut lite av såsen i gräset och tar mig en choklad-bar istället. Den var i alla fall god. Mina generösa vänner är snälla mot mig och låter mig smaka av deras mat också. Så jag känner mig rätt mätt och belåten när vi nu börjar cykla igen.

Hittills har vi bara tagit det lugnt. Det blir lätt långtråkigt att sitta i ett litet tält en hel kväll, då man är van att ha en hel del flera möjligheter. Men vi gör det bästa av situationen. Vi ska ta fram min mp3, med den sämsta högtalarutrustning världen någonsin skådat, snart, och börja kolla på en av de tre filmer jag laddat ner på den. Då kan vi döda lite tid och förhoppningsvis bli trötta nog att kunna somna.

'Jag fryser, åh helvete vad jag fryser. Varför tog jag inte på mig mer kläder igår innan jag somnade?' Vi vaknar i tältet klockan sju av att Amandas mobilklocka ringer. Hon är först upp ur liggande position och sätter på sig cykelkläderna medan vi andra ligger och bara vill fortsätta sova. Amanda försöker få liv i oss, och sakta men säkert sätter även jag mig upp och tar på mig kläderna, darrande av den hemskt påtagliga kylan.

"Men hallå, kan vi inte bara stanna någonstans och sätta upp tältet, och sova där inatt?" "Ja, vi vet ju inte hur långt vi har kvar, och vi orkar inte mycket längre." Amanda och Jennifer tycker inte att vi ska fortsätta. På ett sätt kan jag hålla med dem. Men faktum är att vi inte har någon aning om vart vi är, vi vet inte vart vi kan hitta en säker plats att tälta på, och vi har bokat ett rum på vandrarhemmet utanför Eskilstuna. "Nej. Vi fortsätter. Det är säkert inte så långt kvar, och även om det är det så är det inte någonting som vi inte klarar av. Jag vill komma till vandrarhemmet inatt, och det kommer löna sig när vi väl är framme. Vi klarar det här." Jag förstår inte hur jag är den som argumenterar för att fortsätta just nu. Men på något sätt känns det som att det är mitt ansvar att vi kommer fram till vandrarhemmet idag.

Vi har ingen aning om hur långt det är kvar till vandrarhemmet, och det är mörkt ute nu, kolsvart rättare sagt. Och det gör ju inte saken bättre att varken min cykellampa eller campinglampan fungerar. "Jävla skitbatterier!" Jag får ett smärre utbrott på att vi är mitt på en väg där det kör kanske en bil kanske var tionde minut, och det finns inga lampor någonstans i närheten. Jag ser i princip ingenting. Ännu värre blir det när en bil kör mot en, med helljus. Man blir totalt bländad, och jag är nära att cykla av vägen varje gång.

Det känns så underbart att få sitta inomhus och ta det lugnt. Det är konstigt att det inte var alls så länge sen som jag faktiskt gjorde det sist, det var ju bara i förrgår jag senast satt i en soffa hemma och tittade på tv med min familj. Men det känns verkligen inte så. Det känns som om vi varit på den här resan i flera dagar.

Ja, det var några få tdrag ifrån texten jag skrivit hittills... Och jag känner mig nöjd.
Jag känner mig alltid nöjd när jag fått någonting gjort. :P

Roligt att skriva. :)

Just nu håller jag på med att skriva novellen om resan vi gjorde på cykel.
Till projektarbetet då.

Det var ett tag sen jag fick uttrycka mig själv i skrift kreativt, så det känns roligt att göra det nu. :)
Jag har ju inte mycket tid att skriva egna noveller och sånt när jag har en massa andra saker att skriva hela tiden, så det känns bra att jag valde att skriva kreativt i ett skolarbete. Väldigt trevligt. :D

Hittills har jag skrivit närmare 4 sidor... 3,5 sidor om första dagen... höhö. Den här novellen kommer nog bli låång.

Nu ska jag fortsätta skriva! <3

Fy fan vad ledsen jag är nu...
Sitter fan och gråter.
jag har lyckats radera nästan ALLA jävla bilder som jag tagit sen jag fick den här datorn.
Och nej, de ligger inte i papperskorgen, jag har raderat dem helt och hållet.
Det var så att jag skulle ladda över bilderna jag tagit idag, och sen stod det att det inte fanns mer plats för dem.
Då märkte jag att jag hade samma bilder på 2 olika platser, så jag tänkte radera dem från internminnet och trodde självklart att de skulle finnas kvar på den externa hårddisken.
Men när jag raderat bilderna fanns de inte kvar någonstans.
De enda bilderna jag hittade i papperskorgen var några få som inte raderats helt än.

Vet ni hur många bilder det var jag raderade?
Närmare 12 000.
Gissa hur jävla irriterad, upprörd och ledsen jag är.
Särskilt jag som GILLAR att fota, ÄLSKAR det, och har några av de viktigaste tillfällena i mitt liv i bilder.
Jag fotar ALLT. i princip.
och nu är allt borta.

Det enda jag kan känna mig glad över nu är att jag har bilddagbok, där jag lagt upp i alla fall de flesta viktiga bilder jag tagit, men ändå... det är definitivt inte alla.
Så jag får lov att gråta. Floder.
Jävla irriterande, korkade skitdator.
HATAR den just nu.

Men nu måste jag äta.

Ibland blir det helt enkelt rolighets-overload här hemma i sängen (läs: den exakta motsatsen till rolighets-overload).
Det resulterar i att jag blir tvungen att hitta mina egna roliga saker att göra,
vilket då resulterar i att jag använder mig av google translate och läser min blogg på engelska.
Och eftersom google translate fullkomligt suger blir det många fina skratt.
De skratten resulterar i att jag blir tvungen att msn:a A om det, vilket också resulterar i massa flumm på den fronten. 
Och strax därefter blir det lite youtube-kul också.
Så nu är min mage rätt skratt-attackerad.

Om det nu någonsin skulle vara någon i ett annat land som tycker det är väldigt intressant att läsa om just mitt liv, skulle de nog tro att jag var världens knäppaste person (iofs är det nog sant i vilket fall som helst, men...)
För det första skriver jag i väldigt många inlägg om hur jag ska skjuta folk, grodor, blommor... (skjuta=shoot=fota)
För det andra framstår jag som helt bäng i bollen, då vissa saker man skriver helt tas ur sitt sammanhang, eller får den omvända betydelsen. 
För det tredje... Makes no fricken sense helt enkelt!

Men usch. 
Nu måste jag sova. 
Gå och lägga mig, med andra ord: go and put me.
Så... god natt! <3 

Nu mår jag bra igen.
Stressen är borta (för ett tag i alla fall) och jag är lugn och rofylld.
Ibland måste man bara ta nån dag till att göra absolut ingenting. Bara lugna ner sig, sova lite, ta ett långt bad, chilla helt enkelt.
Och det är det jag har gjort idag.
Det har varit såå skönt. :)

Så imorgon kan jag (förhoppningsvis) ta tag i saker igen utan att att bli alldeles för stressad.
Knäppt hur mycket en lugn dag kan göra.

Nu ska jag fortsätta ta det lugnt (vaken) och sen ska jag sova.
<3